carro in africa

6 januari försatta i ödemarken: jag och jocke tog oss till Daan Viajon game park, ett område där man kan vandra omkring fritt och se djur som Babianer, Zebror med mera. Väl framme med vår taxi som kördes av en ”ängel” vid namn Dennis, betalde vi 40 kr och fick en karta över vår 9 km långa rutt. Vi kom överrens att Dennis skulle komma tillbaka vi klockan 17.30, då skulle vi har 6,5 timma i parken och ta det lugnt och njuta.

Vi börjar vår vandring och får se en massa djur, namnet på dem vet jag inte, de var stora och hade horn (: . Vi njöt av vår vandring och drack vatten med jämna mellanrum. Efter drygt en timma när jag ska ta kort på ett djur som dyker upp så är min camera borta. Jag blir helt till mig och ber Jocke sätta sig i skuggan medans jag går tillbaka och letar. Jag letar och letar men hittar den inte, jag vänder tillbaka och kameran skrattar mig rakt i ansiktet – den hänger på en gren 100 meter från den plats där Jocke sitter. Inte visste jag att det fanns rånare i skogen.

Vi vandrar vidare och upptäcker att vi gått fel, lyckligtvis kommer en jeep och vi får åka med till ett ställe på vår rutt. Tillbaka på rätt spår och vi väljer att ta en paus som bestod av macka och ljummen öl. Därefter vandrar vi vidare och vidare och vidare, vad konstigt att vägen aldrig svänger av. Ja, ja bakom nästa kulle svänger den nog. Nähä, men bakom nästa då, eller nästa, nästa, nästa. Zebror kommer springandes och vi tar kort, vattnet tar slut. Klockan är ju redan fyra, har vi gått fel? Vi hade ju trott att vi skulle vara tillbaka vid start klockan två och sen ta ytterligare en rutt. Ärligt vi måste ha gått fel, eller? Vi kollar nästa kulle och vi inser att vi gått fel. Helvete också ska vi gå den långa vägen tillbaka utan vatten? Ja, vi måste. Orkar vi? Klart vi gör? Men det var så jobbig. Det var bara att börja gå och vi fula ord om vart annat. Jag fick ringa Dennis och säga att vi gått vilse och att jag skulle ringa när han skulle kunna komma och hämta oss. Parken stängde klockan 18.00 och klockan var nu 16.00. panik, kommer vi bli tvungna att sova här i ”skogen” bland alla djur? Klockan börja ticka iväg och när vi väl trodde vi var tillbacka på rätt spår så ”dör” Jocke. Vägen går uppför och uppför och uppför, Jocke lägger sig ned och är helt groggy. Inget vatten kvar och jag vet inte vad jag skall göra. Vi har inte ätit speciellt mycket, bara två mackor. Jag får panik och jocke däckar av till och från. Klockan är sex och parken stänger, jag har ringt Dennis och han kommer inte in genom portarna. Portarna är 6 km från vart vi befinner oss och Jocke är helt borta. Jocke ber mig fixa hjälp, men jag inser ganska snabbt att det inte finns någon hjälp att få tyvärr. Jocke får vila sig och vi tar oss så såsmåning om till starpunkten. De enda personer som finns där är två yngre killar som inte kan hjälpa oss. Dennis ringer och frågar vad som händer. De enda vi säger är att han ska stanna vid gaten och att vi betalar. Tids nog hänvisar killarna oss till ett hus 1 km bort, vi är helt stumma i benen. Väl framme får vi utskällning för att vi är kvar i området efter klockan 18.00. Dom har ingen nyckel till huvudporten men de kör oss dit där Dennis väntar. Vi får hoppa över portarna för att ta oss ut från parken. Dennis var verkligen en ängel som väntade där en timma på oss. Han körde oss till en bensinmak där jag handla på mig vätska. Vatten, juice och Cola light blev min räddning.

Mina ben är fulla med rivsår och bett. Vilken grej, tänk om vi hade fått sova i parken, tänk om Dennis hade dragit. Denna dag kommer jag alltid och minnas. Vad gällande att vi gick vilse så vill vi påpeka att kartan måste ha varit ritad av en femåring.