carro in africa

Nu har skolan dragit igang ordentligt och jag kan saga at jag ar glad an salange. Jag hanger med:)

Pa fredag skall vi aka ivag till Katatura och halsa pa eleverna pa en skola. Eleverna dar ar inte vana med att traffa vita mannikor, det skall bi spannande. Vi skall aka dit med en kille som raggade upp oss, mig, elise och sofia, nar vi var ute och motionera har om dagen. Han stoppa oss och vi stod och prata ett bra tag. Han heter Pedro och jobbar idiellt pa skolan som vi ska till. Vi skall stax ga och kopa lite gavor som vi skall ta med oss dit.

I ovrigt sa rullar dagarna pa och det kanns som vardag nu. Tidigare innan skolan borja var allt sa nytt och vi akte pa aventyr. Nu drojer det nog ett tag innan vi kommer att bege oss ivag naganstans.

Ha de gott

Hej halla lasare!

vi ar tre svenska tjejer som sitter inne pa ett internetcafe i Windhoek, vi ar frustrerade. internet fungerar inte som hemma precis. Det ar segt och man hinner med en kaffe innan en sida laddas upp. Det galler att ha talamod och ni som kanner mig vet att jag vill ha tempo i livet. Far lara mig natt annat har vilket kanske kommer att leda till nagat positivt i langden.

Idag har vi haft var forsta skoldag, det var inget jobbigt idag. vi gick igenom schemat och vi elver fick kopsla om vilka tider som passa oss bast. I det har fallet gallde att vara den som ropa hogst och jag och jocke fick bara gilla laget och ta det som det blev. Vi kommer iallafall att ga i skolan man-tor och vi borjar klockan 07.30 varje dag. Lyckliga var vi over att vara lediga pa fredagar samt att vi slutar som senast klockan 13.30. Det kanns helt okay.

Imorgon borjar skolan pa riktigt, tror vi i allafall, hoppas inte att det blir for svart att hanga med. Det kandes bra idag forutom att alla prata, mobiler rinde vilket gjorde att det var svart att hora vad lararna sa ibland.

Forsokte att skicka ett mail pa HV tidigare men jag lyckades inte. jag ville onska alla i min basgrupp lycka till pa praktiken. Och jag ville aven halsa lite extra till Parisa och att hon skall veta att jag tanker pa henne. Lycka till med allt Parisa.

Tack och hej for denna gang
Love Carro

har haft stora problem med att ladda upp bilder och vill nu hänvisa er till min facebook där jag har lagt ut en del bilder:

http://www.facebook.com/home.php?#!/album.php?aid=151656&id=586325764

http://www.facebook.com/home.php?#!/album.php?aid=151654&id=586325764

http://www.facebook.com/home.php?#!/album.php?aid=151653&id=586325764

http://www.facebook.com/home.php?#!/album.php?aid=151652&id=586325764

http://www.facebook.com/home.php?#!/album.php?aid=151651&id=586325764

http://www.facebook.com/home.php?#!/album.php?aid=151650&id=586325764

Hoppas att detta fungerar, länk adress......

mer bilder kommer att komma med tiden

På skolan finns en kvinna, lika välbyggd som detektiven i Damernas Detektivbyrå (Mam Ramotswe?) och hon klär sig som henne också, hon är väldigt speciell. Dessutom gillar hon inte utlänningar och det är precis vad jag känner mig som. När man går i skolan så är vi i princip de enda vita. Kvinnan i alla fall, hon besökte vi då vi skulle få ett intyg på att våra visum är under process. Det var ingen enkel match, hon var hård och sträng och verkade inte gilla oss. Hon prata på att vi skulle betala pengar och att vi var tvungna att bevisa att vi hade ett avtal som tyder på att vi inte skall göra de. Som tur hittade jag ett papper till slut, ett avtal mellan UNAM och högskolan Väst. Vi gick tillbaka och fick sitta på hennes rum. Då satt hon med tidningen och fortsatte läsa och total ignorera oss. Jag och Jocke satt där som fån och kolla runt i rummet. På en hylla på vägen såg vi en låda där det stod PASS på, väldigt konstigt, hoppas inte de hamnar där efter de att jag gått till Charles med dem på måndag. Vi fick inget intyg på att våra pass var under process, undra varför. Vi fick det dock till det när vi tog med Francin. Francin och den äldre kvinnan var i dispyt för ett år sen och Francin fick rätt om saken, därför gör kvinnan alltid som Francin säger. Dvs. kvinnan har respekt för Francin, men inte för oss.

Nog om praktiska saker som kanske inte är så kul att läsa om, men detta blir en slags dagbok för mig också.

Shopping: I Windhoek finns det en mängd shoppingcenter och att rekommendera är Mr Price. Här kan man handla mycket billigt och ganska schysta grejer. Jag har köpt en rad olika linnen för allt från 10 kr till 40 kr, en känning för 80 kr och Jocke har köpt massa t-shirt för 50 kr styck och ”surfshorts” för 80 kr. Jag la märke till att i ett av varuhusen är de flesta vita och i ett annat är de flesta mörka, så himla konstigt i min värld.

Ikväll ska vi gå ut i ett område som heter Katatura. Det skall bli spännande. Katatura är ett område avsett för svarta människor som är väldigt fattiga, eller var de för i alla fall. Katatura betyder att ställe där vi inte stannar. Detta ligger grundat i att när Tyskarna kom så flyttades också hela området. Tidigare låg Katatura på en höjd, ganska centralt: Tyskarna valde att flytta området av två anledningar. Det första var att man inte ville bo så nära de mörka och det andra var att området var eftertraktat eftersom det låg på en höjd, här kunde man bygga fina hus för vita.

Det sägs att jag och Jocke inte skulle kunna åka till Katatura själva, det skulle leda till att vi skulle bli rånade. För att man skall kunna vistas i området gäller det att man är med några som är från området, dvs mörkhyade personer. Ikväll skall vi åka dit med ett gäng som vi lärt känna, en av dem var i Sverige i höstas. Lamie heter hon och hon pluggade i Norrköping, han känner Sofia och Elise från  den tiden.

Idag var planen att vi skulle åka till Olympia, ett område med pooler. Men nu precis fick jag ett telefonsamtal om att jag och jocke skall möta ett par studenter som var i trollhättan förra året. Det skall bli kul och se vilka de är och snacka lite. Hoppas dock att jag skall kunna åka till poolen efteråt för det är så gött när det är så här varmt. Igår var det 35 grader och utan pool, hav, vind eller air kondition blir det olidligt att vara ute i solen.

14 feb Alla Hjärtans dag: Utekvällen i fredags var mycket lyckad. Vi åkte på en såkallad förfest hemma oss Lamie en av de tjejer som vi lärt känna här. Det var trevlig och vi träffa en del nytt folk och vi satt och diskutera kring svenska kontra namibiska förhållanden. Vi tog oss vidare med bil till Katatura. Jag och Elise fick åka tillsammans med en trevlig kille vid namn Tango. Tango är uppvuxen i Katatura och han visste vilka ställen som vi skulle se. Katatura är nästan lika stort som Trollhättan och vi fick se ställen som var som ”ruckel”. Vi stannade till för en öl på ett ställe som jag skulle vilja identifiera med en fritidsgård, folk hänge kring ett biljardbord. Det var en trevlig stämning men jag kände att jag och Elise inte passa in då alla kollade på oss eftersom vi var de enda vita. Vi drog vidare och Tango visade ett ställe där folk ställde upp sina bilar och festa samt ett annat ställe där folk hängde och hade barbecues. Därefter åkte vidare till ännu en ”fritidsgård”, eller rättare sagt pub. Vi dansa och snacka och hade det mycket trevligt. Kvällen avslutades på en nattklubb där vi dansade hela natten lång. Tråkigt bara att jag är en av dem som blir bakfull i två dagar, mestadels handlar det nog om att jag inte somna förens sent på lördag förmiddag.

Nu är det snart dags att gå bort till Arenan, löparbanor, jag, Elise och Sofia springer 3 gånger i veckan och det är jätte härligt. Oftast är det fotboll samtidigt och då får jag emellanåt tillgång till att sparka tillbaka en boll som hamnat på löparbanan, alltid härligt att få lägga en bredsida…hahaha

Längtar också till klockan nio, då skall Erik ringa. Jag måste säga att det är väldigt segt och jobbigt att vara utan honom. Vi är ju normalt sett alltid tillsammans, vi ses ju nästan varje dag. Hoppas att du har det bra och att du lever livet. Även fast alla hjärtans dag inte betyder så himla mycket för mig i alla fall så blir det mer påtagligt när vi är så långt ifrån varandra. Jag har dock bett min syster att göra en rar liten liten grej, hon skall köpa honom en semla för det vet jag att han älskar, fast kanske inte lika mycket som han älskar mig. Eller? J

16 februari 2010: oj, oj, oj, vad jag har fått kämpa för att hålla mig vaken. Klockan är bara tolv men för mig känns det som klockan är typ fyra på natten. Jag är van vid att lägga mig vid tio här i Namibia. Anledningen till att jag är vaken är just för att jag skall få ut denna text på bloggen. Texten som finns är skrivet i Word och skall nu föras över till bloggen, eller rättare sagt om en timma, kl 01.00, då vi surfar gratis. Jag skall även köra msn med Erik, hoppas att det fungerar.

Idag har jag varit i Namibia i 3 veckor och tiden har rullat på fort, snart är jag hemma i Sverige igen. Idag har vi haft en skön dag upp tidigt och njöt av en promenad i soluppgång, därefter åkte vi till Olympia och solade och badade i poolerna där.  Kvällen avslutades på arenan där vi sprang och körde lite styrka. Tid för träning finns det verkligen här i dagsläget, jag hoppas det kommer att hålla isig även när skolan drar igång om en vecka.

Har gjort en lista på vad jag skall försöka mäkta med när jag går in på internet i natt, som sagt jag är ingen kvälls - nattmänniska. Prio ett är att prata med eriken såklart, därefter skall jag satsa på att få ut bilder och text på bloggen, mest för att göra syrran nöjd. (Skojar bara med dig syster) Sen hoppas jag på att kolla mail på HV och hotmail, kolla en sväng på aftonbladet och lite facebook kanske. Har i nuläget ingen aning om hur internet kommer att fungera nu på natten. Jocke säger dock att det fungerar helt ok. Jag håller mig vaken genom att kolla på How I meet your mother, dricker kaffe och cola zero, vilket också innebär att jag måste gå på toa om och om igen.

Imorgon skall jag ha en sovmorgon eftersom natten kommer bli lång…. Pluggdag imorgon skulle jag tro.

Jo, förresten! Angående våra visum, vi skall ju få studentvisum istället för de vi har nu, turistvisum. I måndags var jag hos Charles och skulle lämna in våra pass klockan 07.30. Jag godkände Joakim till att ta sovmorgon, han hade dejt med sin flickvän via internet på natten. Väl hos Charles klockan kvart över sju, så får jag inte komma in för vakterna. Vakterna säger att jag skall vänta till klockan 07.30. Snällt står jag där och väntar och tar mig up till Charles kontor på tredje våningen klockan halv åtta. Han säger morning och ignorerar mig mer eller mindre. Jag säger att jag är där för att lämna passen. Okay säger han och ber mig skriva våra namn och passnummer på en lapp. Då säger han: - har du ingen respekt för tider? Jag blir så ställd och försöker förklara. Då säger han: lägg passen DÄR och att han måste rusa. Okay, du hör väl av dig när allt är klart, säger jag? Du har väl lämnat ditt mobilnummer, säger Charles? Ja, det gjorde vi förra gången sa jag då. Okay, bye.

Passen placerades på hans skrivbord på hans kontor, vilket står öppet dagligen. Känns så konstigt och att jag var där 2 minuter över halv gjorde att han blev irriterad. Tack Charles för att du förstörde min måndag morgon.

Vi har även ett papper där det står att vår registrering blir ogilltig om våra student visum inte är klart förrän den 28 februari. Jag visade upp pappret för Charles, men han bara ignorerade det. Han är himla skum måste jag säga.

Datum: 12 februari God morgon: När klockan 08.00, jag är den enda som är vaken i huset och det är så det ser ut i regel. Det är nu jag får min egen tid och normalt sett börjar dagarna med en morgonpromenad. Idag har jag valt att ägna mig åt att skriva lite istället eftersom min kära syster skickar sms var och varannan dag om att jag skall uppdatera min blogg.

Min blogg, ja det känns lite som om jag måste anstränga mig för att det skall vara bra skrivet. Jag har dock lagt ned de hela, jag skriver som jag skriver och ni som läser får ta det som det är.

Vad gällande internet: här i Namibia är allt väldigt krångligt och människor på MTC (internet bolaget) ger oss olika bud varje gång. Senast igår var vi inne för att skaffa internet. Alternativet vi har som studenter är att betala 50kr för 300mg i månaden samt att det fungerar som ett refilkort. Problemet som kom upp igår var att vi inte kunde lägga in oss i systemet samt att vi måste binda oss i 24 månader. MTC killen trodde dock att vi skulle kunna sälja vidare kortet efter 5 månader. Så förhoppningsvis kan vi fixa det i slutet av januari då samtliga elever på UNAM är registrerade. Vi har dock ett mobilt internet med 500mg och som man kan använda gratis mellan 01.00 – 05.00, men sällan att jag orkar vara vaken så länge. De 500 meg som vi har använder vi i nödfall.

Registrering: Innan vi begav oss iväg till Namibia fick vi information att infinna oss på skolan den 1 feb. Väl framme får vi information om att vi skall registreras den 11 februari. Å, vad gött ledighet mellan 26jan-11feb, sen får vi reda på att skolan börjar den 22 feb och att det också kan bli försenat. Det betyder att vi kommer ha varit i Namibia i fyra veckor innan skolan börjar. Gött, men ändå lite segt.

Registreringen skulle alltså vara den 11 feb. Jag och Jocke drog in till skolan den 9 febför att fråga om vi kunde ha en guide med oss under den dagen. En registrering på UNAM är väldigt komplicerad och består av en rad olika byråkratiska steg. Normalt sett sitter en student i två skoldagar för att genomföra en registrering. Vi som utbytesstudenter har dock en förmån med att vi får gå före alla köer, vilket innebär att det går snabbare för oss. Köerna kan bli flera hundra meter långa och det är varmt och jobbigt att bara vänta. Som sagt vi gick dit redan den 9 feb för att fixa oss en guide, alla utbytesstudenter har en guide som hjälper en. Vi får efter halva dagen tag på en tjej, Francin, och hon berättar att vi skulle ha registrerats för en vecka sen. Återigen har vi alltså fått fel information, först missade vi orientation och nu är vi sena till registrering. Francin upptäcker liksom vi att just vid denna tidpunkt att det är lite lugnare, mindre köer. Vi drog igång vid klockan halv tolv och påbörjade den krångliga vägen fram. Allt flöt på smidigt, trots att det kändes helt fel att gå före i alla köer, vi vita svenskar får gå före alla andra som är mörkhyade. Dom kollade på oss och jag kände mig dum. Klockan 15.00 var vi redan framme vid slutstation som bestod av att vi skulle fotograferas, de var det fulaste kort jag tagit i hela mitt liv och jag kommer inte visa det för någon.  J Tänk om man kunde fixa en smidigare registrering likt den registrering vi gör hemma i Sverige. Vi går in på internet och trycker på en knapp.

På måndag skall jag g till Charles med mitt och Jockes pass, vi skall förhoppningsvis få nya stämplar i våra pass. I nuläget är vi bara turister i Namibia, vi måste få ett studentvisum. Detta måste fixas innan den 28 feb, annars gäller inte vår registrering. Och vad händer då, skolan har ju redan börjat då???? I Namibia är allting väldigt byråkratiskt och man får sällan rätt information, detta är väldigt frustrerande, jag som i regel är en person som har koll.

6 januari försatta i ödemarken: jag och jocke tog oss till Daan Viajon game park, ett område där man kan vandra omkring fritt och se djur som Babianer, Zebror med mera. Väl framme med vår taxi som kördes av en ”ängel” vid namn Dennis, betalde vi 40 kr och fick en karta över vår 9 km långa rutt. Vi kom överrens att Dennis skulle komma tillbaka vi klockan 17.30, då skulle vi har 6,5 timma i parken och ta det lugnt och njuta.

Vi börjar vår vandring och får se en massa djur, namnet på dem vet jag inte, de var stora och hade horn (: . Vi njöt av vår vandring och drack vatten med jämna mellanrum. Efter drygt en timma när jag ska ta kort på ett djur som dyker upp så är min camera borta. Jag blir helt till mig och ber Jocke sätta sig i skuggan medans jag går tillbaka och letar. Jag letar och letar men hittar den inte, jag vänder tillbaka och kameran skrattar mig rakt i ansiktet – den hänger på en gren 100 meter från den plats där Jocke sitter. Inte visste jag att det fanns rånare i skogen.

Vi vandrar vidare och upptäcker att vi gått fel, lyckligtvis kommer en jeep och vi får åka med till ett ställe på vår rutt. Tillbaka på rätt spår och vi väljer att ta en paus som bestod av macka och ljummen öl. Därefter vandrar vi vidare och vidare och vidare, vad konstigt att vägen aldrig svänger av. Ja, ja bakom nästa kulle svänger den nog. Nähä, men bakom nästa då, eller nästa, nästa, nästa. Zebror kommer springandes och vi tar kort, vattnet tar slut. Klockan är ju redan fyra, har vi gått fel? Vi hade ju trott att vi skulle vara tillbaka vid start klockan två och sen ta ytterligare en rutt. Ärligt vi måste ha gått fel, eller? Vi kollar nästa kulle och vi inser att vi gått fel. Helvete också ska vi gå den långa vägen tillbaka utan vatten? Ja, vi måste. Orkar vi? Klart vi gör? Men det var så jobbig. Det var bara att börja gå och vi fula ord om vart annat. Jag fick ringa Dennis och säga att vi gått vilse och att jag skulle ringa när han skulle kunna komma och hämta oss. Parken stängde klockan 18.00 och klockan var nu 16.00. panik, kommer vi bli tvungna att sova här i ”skogen” bland alla djur? Klockan börja ticka iväg och när vi väl trodde vi var tillbacka på rätt spår så ”dör” Jocke. Vägen går uppför och uppför och uppför, Jocke lägger sig ned och är helt groggy. Inget vatten kvar och jag vet inte vad jag skall göra. Vi har inte ätit speciellt mycket, bara två mackor. Jag får panik och jocke däckar av till och från. Klockan är sex och parken stänger, jag har ringt Dennis och han kommer inte in genom portarna. Portarna är 6 km från vart vi befinner oss och Jocke är helt borta. Jocke ber mig fixa hjälp, men jag inser ganska snabbt att det inte finns någon hjälp att få tyvärr. Jocke får vila sig och vi tar oss så såsmåning om till starpunkten. De enda personer som finns där är två yngre killar som inte kan hjälpa oss. Dennis ringer och frågar vad som händer. De enda vi säger är att han ska stanna vid gaten och att vi betalar. Tids nog hänvisar killarna oss till ett hus 1 km bort, vi är helt stumma i benen. Väl framme får vi utskällning för att vi är kvar i området efter klockan 18.00. Dom har ingen nyckel till huvudporten men de kör oss dit där Dennis väntar. Vi får hoppa över portarna för att ta oss ut från parken. Dennis var verkligen en ängel som väntade där en timma på oss. Han körde oss till en bensinmak där jag handla på mig vätska. Vatten, juice och Cola light blev min räddning.

Mina ben är fulla med rivsår och bett. Vilken grej, tänk om vi hade fått sova i parken, tänk om Dennis hade dragit. Denna dag kommer jag alltid och minnas. Vad gällande att vi gick vilse så vill vi påpeka att kartan måste ha varit ritad av en femåring.

3 februari på bussen från Walvis: Jocke får ett telefonsamtal och det enda jag hör:

-          Did we do something wrong?

Alltihop handlar om att vi har missat “orientation”, vi fick information om att vi skulle vara på skolan först den 10 januari. Nu har vi tydligen missat något viktigt och alla andra utbytesstudenter satt och väntade på oss i 2 timmar. En man vid namn Charles är arg på oss och vi skall besöka honom så fort som möjligt. Jag och jocke kände oss jätte dumma eftersom vi var iväg och götta oss fast att vi skulle vara på skolan. Men vi vet att det inte var vårt fel då vi inte fått informationen. Maria Macdonald ringde också och det var ett himla liv. Nu är det löst i alla fall. Nu är vi troligtvis stämplade som svenskarna som skiter i allt!

3 februari på bussen från Walvis: Jocke får ett telefonsamtal och det enda jag hör:

-          Did we do something wrong?

Alltihop handlar om att vi har missat “orientation”, vi fick information om att vi skulle vara på skolan först den 10 januari. Nu har vi tydligen missat något viktigt och alla andra utbytesstudenter satt och väntade på oss i 2 timmar. En man vid namn Charles är arg på oss och vi skall besöka honom så fort som möjligt. Jag och jocke kände oss jätte dumma eftersom vi var iväg och götta oss fast att vi skulle vara på skolan. Men vi vet att det inte var vårt fel då vi inte fått informationen. Maria Macdonald ringde också och det var ett himla liv. Nu är det löst i alla fall. Nu är vi troligtvis stämplade som svenskarna som skiter i allt!

27 januari: Idag har vi haft en slapp dag och gjort vad vi velat. Vi tog en tur på staden och åt en god middag. Windhoek är en ganska stor stad går nog att jämföra med Göteborg skulle jag tro? Eftermiddagen ägnade vi åt att socialisera oss med Elise och Sofia genom att ta några öl på vår uteplats i solnedgången.

En sak till: jag och Jocke inhandlade alkohol inne i centrum. När vi skulle genom porten till skolområdet och vårt hus så blev vi stoppade. Ingen alkohol på skolområdet. Vakten eskortera oss till ”vaktoffice” och där blev vi uppläxade. Lite pinsamt då alla kollade på oss vita svenskar. Trots allt fick vi behålla alkoholen. Vi har kommit fram till att det går att smuggla in utan problem, vi bör dock inte använda genomskinliga kassar som vi gjorde denna gång.

30 januari Svakopmund: jag, jocke, Elise och Sofia har tagit oss ut till kusten. Svakopmund karaktäriseras som en stad där Namibierna själva känner sig som turister. I Svakopmund är alla tyskar och det känns som om man är i tyskland.

Vi hade i alla fall en bra vist där, vi tog det lugnt, badade, solade, åt gott och hade trevligt tillsammans. En av de två dagarna tillbringade vi 9 timmar på en restaurang med havsutsikt och strålande sol. Vi åt två middagar, drack öl, vin, likör och kaffe, vi fick betala endast 250 kr per person. En härlig dag som slutade med att vi tog massor av kort på solnedgången.

2 februari Walvis bay: Elise och sofia var tvungna att åka hem, skolarbete. Jag och Jocke drog vidare till Walvis bay som också är en kuststad. Här sov vi två nätter och vi blev bundis med ägaren Ina. Ina är en kvinna i 50 årsåldern som hjälpte oss med allt. Vi hade planer att ta oss till sanddynorna som ligger 6 km från Walvis. För att ta sig dit måste man åka organiserat eller ha egen bil. Att åka organiserat kostade 1000 kr vilket också inkluderade bubbel och ostron, vilket vi inte var intresserade av. Ina hjälpte oss dock, hon tog oss dit med hjälp av hennes lyxiga bil. Väl framme var det dags att bestiga dune 7. Oj oj, det var ingen lätt match. 30 grader varmt och sanden var som en het stekpanna, vi fick krypa för att ta sig upp och det tog sin lilla tid. Men gudars vad häftigt det var., vilken syn = sand, sand sand. Efter vår vist i sanddynorna tog Ina oss runt i sin bil och vi fick se saker vi aldrig annars skulle få se. INA thank you!

Dagen avslutades med att vi gick en rejäl promenad vilket resulterade i att vi fick se hundratals flamingos. Vi provade även curry bunny denna dag. Curry bunny besår av en form av macka med curryköttfärs, väldigt god snabbmat.

Datum: 2010-02-09

Idag har jag befunnit mig i landet Namibia i totalt 14 dagar. Jag har hunnit med en del turist grejer och fått lära mig många nya saker.  Här skall jag försöka ge en resumé av dessa 2 veckor och de kommer jag att göra med hjälp av mina dagboksanteckningar:

25 januari på flyget mellan Köpenhamn - London: - Fy fan måste jag säga, vad jobbigt det har varit. Att säga adjöken till Erik och alla nära samt att resa hela dagen gör att det känns som ett tåg har kört över mig. Nu vill jag bara på flyget från London till Johannesburg så jag kan sänka mina ögonlock och sova.

Maria Macdonald, (International office), ringde när vi skulle lyfta från Köpenhamn. Hon berättade att vi skulle ”spela” turister när vi ska igenom tullen i Windhoek/Namibia. Vi skulle uppge adress och telefonnummer till en man vid namn Charles.  Detta upplevde jag och Jocke som mycket konstigt. Våra (mitt och Jockes) student - visumansökningar skickades i November…

26 januari framme och ny lya: Allt känns bra, fast tröttheten gör sitt. Allt gick bra i tullen, vi spela turister som skall bo hos Charles. Frågan är bara om vi måste dra hem den 26 mars då turistvisumet går ut eller får vi studentvisum med tiden?

När vi hämtat ut våra väskor och når ankomsthallen möts vi upp av en man som håller upp en skylt med våra namn. (sånt man ser på film) Han tar oss med en minibuss till UNAM (University of Namibia). På vägen hoppade det runt babianer och landskapet var inte som hemma precis, varmt och svettigt var det också. Väl framme vid UNAM träffar vi Irene som har hand om vårt boende. Wow, det är ett jätte bra boende. Vi bor tillsammans med två jättehärliga tjejer från Norrköping, Elise och Sofia.

Det roliga med vårt boende är att vi bor bäst på hela skolan. Övriga studenter bor i korridorer med gemensamt kök. Vi däremot bor i ett hus med två WC, kök, vardagsrum, tvättmaskin, trädgård med grillplats, citronträd och grapeträd.